Graviditeten
Weeks go by like days ... ,så känns det verkligen just nu ! 30 fulla veckor idag.
Denna graviditet har verkligen gått fort, för ibland känns det som jag bara är precis i början iaf. ,är väl jag som förnekar allt vill inte komma nära förlossningen.
Men jag minns när jag väntade Oliver så gick det jätte seeeegt. ,fast nu är han snart 7år så jaa tiden springer verkligen förbi.
men iaf, kan ändå inte riktigt förstå att det faktiskt ligger en liten bebbe i min mage.
Även om jag vart med om det innan så är det rätt overkligt.
,nu känner man juh sparkar o rörelser hela tiden. Men det är rätt svårt att förstå hur kroppen fungerar, att ett litet liv ligger där inne och växer.
Att jag ska bli mamma igen känns oxå sjukt, för egentligen hade jag aldrig räknat med det igen ... ,inga tankar el planer fanns på fler barn. Utan jag var nog helt säker på att jag bara skulle ha ett barn. Fast så är det juh med livet, man vet aldrig vad som händer.
,många val får man göra ... men mitt liv gick faktiskt åt ett helt oväntat håll.
Ett beslut, ett svårt beslut just i den stunden allt hände ... ,det var verkligen "ett plus som förändrade allt". Jag har haft mycket tankar i mitt huvud under denna tid el jag har.
,jag ångrar idag inte mitt beslut.
Fast jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt ska bli mamma igen.
Men valen man gör är juh så det är "menat" att det ska bli, jag kan juh säga så här: ,hade jag tagit bort barnet så hade jag ångrat mej, men samtidigt så kan man inte veta detta. För hade jag kännt någon känsla att klara av en abort så hade det juh vart rätt väg för mej isf.
,men nu var juh min känsla att jag inte klarade av det.
Hur dåligt jag en måde, för jaa som många vet har jag mått väldigt dåligt.
,illamående, sjukhus besök, inlagd med dropp, mediciner m.m.
Men som sagt, hur dåligt jag en måde och värre blev det så gav jag aldrig upp ...
,jag kunde åkt till sjukan o bara gett upp, avsluta allt. ,men det gjorde jag aldrig.
För jag visste, valet jag hade tagit var det enda rätta valet för mej.
Situationen ser/såg ut som den gjorde och jag vet det finns folk som absolut inte förstår mitt beslut, men som sagt. ,valet var juh mitt och det rätta valet för mej.
Som jag skrev, har jag mått dåligt men nu mår jag mycket bättre en innan iaf. ,känner fortfarande av lite saker. Å svårt att äta och mår illa efter mat osv. ,men detta har gjort så jag har inte kännt någon sådan typ gravidlycka som jag kände med Oliver.
Fast må dåligt och spy från vecka 6-7 till jaa vecka 25 nått, då är det väl inte så konstigt.
,det är nu på senare tid jag börjat känna såna känslor, lycka, längtan osv ...
En possitiv sak med att man mått så jävla dåligt är att man fått göra extra ultraljud,
fått se bebben från bara någon vecka och sen fått se hur h*n växt.
Å jag är sååå nyfiken på vad det är för liten, kommer h*n var lik Oliver. ,tex hur han såg ut när han föddes o massa såna tankar. ,mest av allt om det är en pojk el flicka.
I början ville jag veta o frågade vid rutin ultraljudet, men fick aldrig ett säkert svar så det vågar jag inte gå efter. Nu efter så har jag tänkt jag ska boka tid för att kolla, men nää.
,sen gjorde jag faktiskt UL för nåra dagarsen men då "vågade" jag inte fråga, hehe.
Men även om jag nu är nyfiken, längtar osv så vet jag att jag kommer hata mej själv när jag väl ligger där och ska föda. ,för jaa livrädd är jag o inget jag egentligen ser fram emot.
,men men. Så olika det egentligen kan vara, med Oliver måde jag hur bra som helst !
Denna graviditet har verkligen gått fort, för ibland känns det som jag bara är precis i början iaf. ,är väl jag som förnekar allt vill inte komma nära förlossningen.
Men jag minns när jag väntade Oliver så gick det jätte seeeegt. ,fast nu är han snart 7år så jaa tiden springer verkligen förbi.
men iaf, kan ändå inte riktigt förstå att det faktiskt ligger en liten bebbe i min mage.
Även om jag vart med om det innan så är det rätt overkligt.
,nu känner man juh sparkar o rörelser hela tiden. Men det är rätt svårt att förstå hur kroppen fungerar, att ett litet liv ligger där inne och växer.
Att jag ska bli mamma igen känns oxå sjukt, för egentligen hade jag aldrig räknat med det igen ... ,inga tankar el planer fanns på fler barn. Utan jag var nog helt säker på att jag bara skulle ha ett barn. Fast så är det juh med livet, man vet aldrig vad som händer.
,många val får man göra ... men mitt liv gick faktiskt åt ett helt oväntat håll.
Ett beslut, ett svårt beslut just i den stunden allt hände ... ,det var verkligen "ett plus som förändrade allt". Jag har haft mycket tankar i mitt huvud under denna tid el jag har.
,jag ångrar idag inte mitt beslut.
Fast jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt ska bli mamma igen.
Men valen man gör är juh så det är "menat" att det ska bli, jag kan juh säga så här: ,hade jag tagit bort barnet så hade jag ångrat mej, men samtidigt så kan man inte veta detta. För hade jag kännt någon känsla att klara av en abort så hade det juh vart rätt väg för mej isf.
,men nu var juh min känsla att jag inte klarade av det.
Hur dåligt jag en måde, för jaa som många vet har jag mått väldigt dåligt.
,illamående, sjukhus besök, inlagd med dropp, mediciner m.m.
Men som sagt, hur dåligt jag en måde och värre blev det så gav jag aldrig upp ...
,jag kunde åkt till sjukan o bara gett upp, avsluta allt. ,men det gjorde jag aldrig.
För jag visste, valet jag hade tagit var det enda rätta valet för mej.
Situationen ser/såg ut som den gjorde och jag vet det finns folk som absolut inte förstår mitt beslut, men som sagt. ,valet var juh mitt och det rätta valet för mej.
Som jag skrev, har jag mått dåligt men nu mår jag mycket bättre en innan iaf. ,känner fortfarande av lite saker. Å svårt att äta och mår illa efter mat osv. ,men detta har gjort så jag har inte kännt någon sådan typ gravidlycka som jag kände med Oliver.
Fast må dåligt och spy från vecka 6-7 till jaa vecka 25 nått, då är det väl inte så konstigt.
,det är nu på senare tid jag börjat känna såna känslor, lycka, längtan osv ...
En possitiv sak med att man mått så jävla dåligt är att man fått göra extra ultraljud,
fått se bebben från bara någon vecka och sen fått se hur h*n växt.
Å jag är sååå nyfiken på vad det är för liten, kommer h*n var lik Oliver. ,tex hur han såg ut när han föddes o massa såna tankar. ,mest av allt om det är en pojk el flicka.
I början ville jag veta o frågade vid rutin ultraljudet, men fick aldrig ett säkert svar så det vågar jag inte gå efter. Nu efter så har jag tänkt jag ska boka tid för att kolla, men nää.
,sen gjorde jag faktiskt UL för nåra dagarsen men då "vågade" jag inte fråga, hehe.
Men även om jag nu är nyfiken, längtar osv så vet jag att jag kommer hata mej själv när jag väl ligger där och ska föda. ,för jaa livrädd är jag o inget jag egentligen ser fram emot.
,men men. Så olika det egentligen kan vara, med Oliver måde jag hur bra som helst !
Kommentarer
Trackback
